Den självgående skammen

Om vi blivit skammade som barn kan vi bära på frustrationer och må dåligt utan att veta varför. Men det finns hjälp och förståelsen av skammens mekanismer är en del av läkningen. Läs detta intressanta utdrag ur Göran Larssons uppmärksammade bok ”Skamfilad” – och läs boken! Det är en av de viktigaste svenska böckerna på 2000-talet.

När den mer överväldigande skammen väl fått fäste inom en människa, blir den närmast självgående. Den kan utlösas på de mest oväntade sätt och vid de mest oväntade tillfällen. Utan någon annan närvarande och utan att vi blivit aktivt skammade, kan gamla unkna känslor välla upp ur det inre skamträsket.

En lukt, en smak, ett minne, eller ett mindre misstag, kan slunga mig ner i skamhål som jag inte visste fanns och fylla mig med obehag och självanklagelser för långa stunder.

En människa som är omedveten om skammens dynamik och uttryck, är en nästan ständigt frustrerad person. Hon bär på ett dilemma som hon inte vet vad det är. Hon söker något hon inte kan finna. Hon längtar efter något som ingen tycks kunna ge. Hon vill bli sedd men gömmer sig. Hon söker kontakt men skyggar för närhet och lider när hon blir avvisad.

En skammad person kan inte bli en egen självständig individ eftersom hon aldrig på djupet hört till. Hon har svårt att skilja på behov och begär. Hon är rädd för mörkret som omger henne, men törs inte stiga ut i ljuset. Hon kan periodvis skämmas för att hon skäms och känna skuld för att hon är så skuldtyngd. All den frustration hon bär, försätter henne i nya skamfyllda dramer med sin omgivning och får henne eller honom att känna sig dålig och mindre värd.

Den obärbara smärtan
Den skamskadade människan kan liknas vid någon med inre blödningar. Hennes sår syns inte utanpå. Invärtes håller hon på att förgås.

Hon är anfäktad av skamröster som klandrar och kritiserar. Hennes sårade delar har aldrig fått läkas. Hennes inre barn har inte fått växa sig starkt och stolt. Hennes negativa föreställningar om sig själv och världen skaver och plågar. Jag hör inte till. Jag är ingenting värd. Jag är fel. Jag får skylla mig själv. Inte ens livet vill ha mig.

Jag blev vägd på Livets våg – och befunnen för lätt.
Dan Andersson

I det skammade barnet, oavsett ålder, väcks en lika grym som sönderslitande fråga; vem är jag, och vad är jag, om inte ens mina egna föräldrar kan älska mig…?

Barns behov och vuxna dramer
Det finns fyra arenor där en människa senare i livet kan komma att gestalta sina inre skamdramer; på arbetsplatsen och med auktoritetsfigurer, i nära relationer och äktenskap, tillsammans med sina egna barn – och i terapi.

När vi söker bot och lindring hos andra för vår plåga, utan att visa eller veta något om vår skam, får vi problem. Våra relationer blir lika nyckfulla och instabila som vårt eget inre. Längtan, lust och lidande blandas på sätt som varken vi själva eller andra förstår.

Barndomen har, som tidigare nämnts, fått stå som modell för hur skammens rötter växer och verkar i en människas liv. Den som bär en sådan bakgrund med sig, är förstås mera sårbar för nya skamupplevelser senare i livet.

Vi lever i ett bra land, men inte i den bästa av världar. Därför upplever de flesta av oss, barndoms-skammade eller ej, skamsituationer också som vuxna. Vi sviker och blir svikna, kränks och kränker, sårar och blir sårade. Utanförskap, mobbning, jämförelse, konkurrens och mycket annat av det som sagts ovan, finns i företag, församlingar, föreningar och förhållanden.

Antingen brottas vi med dessa frustrationer i ändlösa påfrestande upprepningar tillsammans med chefer, arbetskamrater, partners, syskon, föräldrar, vänner, oss själva eller våra egna barn. Eller så söker vi hjälp där den står att finna; i själavård, terapi och/eller självhjälpsgrupper.

Vi behöver finna en plats där det finns en djup förståelse för den inre nöd som ligger bakom alla frustrerade utbrott, men där vi lär oss handskas med denna nöd på ett nytt sätt. Ett sätt som återger oss sunda gränser och livskänsla, självkänsla och medkänsla, det vill säga några av de nödvändiga omständigheter som behövs för att ingå i djupa, varaktiga och närande relationer med andra.
– – –

Det finns gråt, eller tårar, på åtminstone fyra nivåer.
Den första gråten är det läckande ögat. Det är en gråt där tårarna rinner sakta och stilla när personen i fråga är ensam, känner sig ensam, eller blir påmind om något som varit svårt i livet. Ibland märker den som gråter inte ens att hon gör det och när hon märker det, känner hon sig inte särskilt ledsen eller ledsen för något särskilt.

Dessa tårar varken upphör eller upprör. De tar oss inte ner mot de stora sorgedjupen. Man kan läcka sin sorg i ett ständigt vemod eller omvandla tårarna till ordflöden. Ständig nästäppa och återkommande bihålebesvär kan ses som ogråtna tårar. Den första gråten stannar liksom i ögonen och huvudet. Ofta håller den mer förvandlande sorgeminnen borta från medvetandet.

Den andra gråten kan bäst beskrivas som jämmer (eng. whining) eller snyftande. Det är en gråt med en gnyende eller klagande ton. Det är en tillkallande gråt. Det är en gråt som saknar och ropar efter något som gått förlorat. Den vill inte acceptera en svår förlust, den vill ha tillbaka. Det är en gråt som sitter i halsen och övre bröstområdet.

Den tredje gråten har delvis accepterat förlusten men inte kommit över den, eller igenom den, helt och hållet. Det är som om upplevelsen av det som gått förlorat blir lika stark varje gång man påminns om den.

– Han var vårt allt. Han skulle ha fyllt fyrtio år i år. Men vi fick inte behålla honom.

Den tredje gråten är djupare än den andra och kommer mera från trakten mellan halsen och hjärtat. Vi kunde kalla den hjärtats tårar. Når vi denna gråt, eller om den nu når oss, kan den hjälpa oss att anpassa oss till livet utan, livet bortom och livet efter. Det är en gråt som gör förlusten verklig. Om den får djupna ytterligare, gör den oss själva verkliga, all den stund den hjälper oss till nästa gråt.

Den fjärde gråten kommer djupt nerifrån bukområdet. Det är en gråt som ger fri, som accepterar – och släpper taget. Det är en gråt som kan få kroppen att rista och skaka. Man kan snörvla och hulka eller frysa eller svettas av den. Andra gånger är den lugn och stilla och dess tårar varma. Dess kännetecken är att allt motstånd är borta. Allt i oss törs äntligen ge upp och ge efter.

Detta är den gråt som omvandlar och förändrar. Efteråt kan man falla ner i en stor trötthet, men på det stora hela är det en gråt som helar och renar och skapar ett djupt lugn inombords.
Det är som om hela kroppen vet att något äntligen är förbi och att man, när man hämtat sig tillräckligt, kan lämna något bakom sig. Man är fri att gå vidare med sitt liv och kan efter en tid hitta en stilla, porlande glädje, som man tidigare inte visste var möjlig.

Prästen och psykoterapeuten Göran Larsson ger kurser och workshops om skam och vägen ur detta.
Läs boken ”Skamfilad” och den kommer att förändra ditt liv för alltid – till det bättre.