Produkter att se upp med

Vi använder i genomsnitt sex till åtta produkter för personlig vård varje dag. Dessa innehåller tre till fyra cancerframkallande ämnen som lätt kan passera genom huden, och denna effekt förstärks av syntetiska lödderämnen.

När Svenska Naturskyddsföreningen granskade 70 av de vanligaste hygienprodukterna för barn fick bara 20 produkter godkänt. De övriga innehöll olika typer av kemikalier som antingen är hälso- eller miljöfarliga eller båda delarna. Därför är det ytterst angeläget att vi får en förändring i utbudet av kosmetika- och hudvårdsprodukter.

Undvik produkter med följande innehåll:
• Hud- och ansiktskrämer med mineralolja (kallas även paraffinum liquidum, vaselin, paraffin) och syntetiska fetter (isopropyl myristate eller stearate, octyl octanoate).

• Tandkrämer, tvättkrämer och tvålar som innehåller syntetiska lödderämnen. Vanligast är natrium lauryl (laureth) sulfat (eller sodium lauryl sulphate, SLS). Numera kan SLS produceras ut Kokosolja med det är ändå för starkt löddrande för huden.

• Karcinogenerna DEA och TEA (di-eller trietanolamin) som kan finnas i form av cocamid DEA eller TEA sodium lauryl sulphate. Gömda karcinogener (dioxan) kan finnas i ingredienser som innehåller PEG (polyethylene glycol), polyoxyethylene, oxynol och polysorbat.

Kommentar:
Vi är känsliga biologiska varelser som är en del av ett känsligt ekologiskt system här på jorden. Det finns gränsvärden satta för en rad gifter och carcinogener, men frågan är hur mycket vi tål innan det slår över?

DEA och TEA är etanolaminer som används vid produktionen av tensider, tvålar, salter och även inom läkemedelsindustrin. Under 1995 var den årliga produktionskapaciteten i USA cirka 448 000 ton, detta med en produkt som ansamlas i levern och njurarna och är cancerframkallande. Ska vi ha det så?

Industrin behöver ta sitt ansvar för produkterna, konsumenterna och miljön. Det räcker inte med att man säger att ”hälso- och miljöfrågor har högsta prioritet inom Kemiskt Tekniska Förbundet (KTF)” – det är handling som räknas.

Ett exempel på att industrin inte gärna tar sitt hälsoansvar när det gäller en lönsam produkt är asbest. Redan 1918 var riskerna så pass kända att amerikanska och kanadensiska försäkringsbolag slutade att sälja livförsäkringar till de som arbetade med asbets. Först under en domstolsprocess på 1970-talet upptäcktes att asbetsindustrin hela tiden hade vetat hur farligt asbets var och metodiskt gått in för att hämma forskningen och sprida felaktig information.

När nya rön, nya vyer bryter igenom står oftast upptäckarna eller pionjärerna ganska ensamma. Det är först när det accepteras av många som sanningen ses som självklar. Vi behöver industriell produktion i ett modernt samhälle. Frågan är bara vad som ska produceras.

Referenser:
Svedrup B, Klareskog L och Kleinau S. Common commercial cosmetic products induce arthritis in the DA rat. Environmental Health Perspectives, 106;27-32, 1998.

Stott WT et al. Potential mechanisms of tumorigenic action of diethanolamine in mice. Toxicol Lett 114:1-3 67-75, 2000.

Steinman D och Epstein S. The Safe Shoppers Bible – a consumers guide to nontoxic household products, cosmetics and food. MacMillan, NY, 1995.

Epstein, S. The Politics of Cancer Revisited, East Ridge Press, NY, 1998.
www.cancercoalition.com