Rakt på kärnan

(28/10-09) Denna veckan är jag i Arizona och går en workshop ”Survivors” på The Meadows. Det är ett campus som fokuserar på utbildningar och behandlingar av addiction, medberoende och vuxna barn. Det är en av världens främsta ställen för detta och det samlas hundratals människor här varje vecka.

Jag är här för att lära mig mera om detta och speciellt om vuxet barn-problematiken – för det är så vanligt… Dvs sätter jag mig i skolbänken igen och det är givande. Kände dock motstånd inför det hela, att börja gräva i en massa saker och göra det tillsammans med främlingar. Fast de är ju inte främlingar när man pratat en dag!

Men bara för att man (jag) känner motstånd inför något nytt behöver inte betyda att det inte är bra. Alla kom med en massa rädslor och oro denna morgon men det släppte, vi är ju alla människor som på ett eller annat sätt fått smällar i livet och lärt oss att hantera dem. Här lär man sig än bättre sätt! Det är sannerligen uppmuntrande!

Har nu avverkat kursens andra dag, och det är lärorik och omtumlande. Det är en systematisk genomgång av vad som händer när man som barn har upplevelser som man är för liten för att kunna processa. Dvs hur det mänskliga psyket handskas med överväldigande upplevelser, även kallade trauma. Något som de flesta upplevt i någon form under uppväxten.

Det är flera tankeväckande insikter, för många för att gå in på dem här. Jag kan rekommendera att läsa Pia Mellodys böcker om medberoende och addiction, de flesta teorierna och behandlingen finns beskrivna där. Hon är en av grundarna till The Meadows.

Det som är så viktigt här är att man går på ROTEN TILL DET ONDA. Det vill säga att man håller inte på med symptomlindring av alkoholism, drogberoende, spelberoende, arbetsnarkomani, sexberoende etc utan man går på det som kallas för ”core issues” dvs kärnfrågorna.

Det är att ha blivit övergiven eller misshandlad – fysiskt eller emotionellt, negligerad eller invaderad. Alltså kan man ha varit utsatt för gränslöst beteende, manipulation, aggressivitet, sexuella handlingar eller något annat. Det viktiga är att man går på orsaken. Då löser knutarna upp sig av sig självt. Om man bara skär av grenarna på trädet som är skadat i core issues, vad händer då? Det växer bara ut nya grenar…

I Sverige är vi mest bara inriktade på symptomlindring. Det finns ett massivt motstånd mot att se det som finns bakom eller ta i känslomässiga orsaker till fysiska problem. Vi är verkligen ett U-land i det avseendet. Vad hjälper det med en väl utvecklad sjukvård när vi inte kan se till de reella känslomässiga orsakerna bakom. Även se till de hjärnobalanser som ger upphov till fortsatt addiction eller utagerande beteende.

Min brors sambo är psykolog och arbetar på en vårdcentral med samtal och kognitiv behandling. Hon får verkligen slåss för sin plats, fastän det skulle egentligen behövas fler psykologer än läkare med tanke på vad patienterna egentligen behöver. Bitten Jonsson – som arbetar med addiction, ger utbildningar och behandling – vittnar om hur massivt trögt det är att ge adekvat behandling till patienter i Sverige. Man tycker det är bättre att ge dem olika knarkderivat (milt sagt) istället för att gå på orsaken.

Varför har vi så svårt att ta tag i det emotionella i Sverige? Är vi ett gäng nertryckta offer och det är livsfarligt att sätta ord på hur fel det är? Då är det bättre att ta ett glas vin eller ett dämpande/lindrande piller och låtsas som att allt är bra? Det finns inget bättre än att se saker som de är, sätta ord på det och se till att lösa upp och läka det som är fel. Vad annars kan vi göra? Ta en drink till eller köpa ännu mera saker?

När någon form av trauma hänt före fem års ålder så blir det ett s.k. wounded child, sårat eller skadat barn. Man har inga redskap att kunna hantera det och det kan skada en in i roten. Men när det händer från sex års ålder har man börjat utveckla redskap för att hantera det, och resultatet bli att man blir ett anpassat vuxet barn (som givetvis är skadat också).

Det anpassade vuxna barnet, tvingas alltså att växa upp för tidigt. Något som jag inte kände till är att det även börjar ”uppfostra” det egna inre sårade barnet genom att kritisera, negligera och bestraffa det. Hmm… det känner jag igen. Det innebär ju att gå på sin egen sårade del, vilket är funktionellt då men än mer skadande på sikt. I vuxna relationer blir man antingen onåbar och kontrollerande eller krävande, manipulerande och tar ansvar för andras beteende.

Allt handlar om skadad självkänsla och självvärde, känslor av maktlöshet och hjälplöshet. Synnerligen intressant eftersom det är just dessa känslor som ökar risken avsevärt för att vi ska få fysiska sjukdomar. Denna kunskap borde komma ut mer i Sverige, jag vet att flera känner till det och jobbar med det men det är långt kvar.

Efter första dagens sharing och sen teori är vi igång med att ”dig the shit” eller ”discover the pearls” – mitt eget uttryck för det hela! Nu jobbar vi i mindre grupper. Min grupp är bra för alla har jobbat mycket med sig själva och kommit långt, då är det inte så rått och sårigt (vilket är bra tycker jag). Får se vad som sker och vad som kommer upp till ytan. Allt kan hända.

www.themeadows.org

Här kan du läsa mer om vuxna barn: