“Problemen inom den västerländska medicinen beror på att det saknas en bakomliggande, fungerande hälsofilosofi och ett långsiktigt perspektiv. Utan en genomtänkt grundfilosofi kan ingenting fungera i längden.” Utdrag ur Den självläkande människan från 1999, detta var min syn då – och är min syn nu 20 år senare.

Olika former av vård och terapi har utvecklats som svar på olika tiders och kulturers behov av läkning. Troligen hänger det även samman med en viss nivå av kulturell utveckling. I Indien skapades för många tusen år sedan en ayurvedisk medicin med örter och energistimulans, därför att det passade den tidens läkebehov. Men mycket av vad de kom fram till gäller än i dag.

Med dessa läketraditioner följde också en filosofi om sjukdomars uppkomst och bot, både kroppsligt och själsligt. Indianerna skapade sin medicin med zonterapi och örter under sin högkultur. Olika filosofer, läkare och vetenskapsmän som Hippokrates, Paracelsus och Pasteur har skapat sin läkekonst utifrån andra utgångspunkter.

Vid utvecklingen av den moderna läkekonsten var Carl von Linnés systematisering av växtriket en stark förebild. Såväl kroppens alla delar som sjukdomarna namngavs och inordnades i ett system.

Genom att medicinen under slutet av 1800-talet anammade de fysiska och kemiska vetenskapernas exakta betraktelsesätt kunde den höja sin status och bli ett erkänt vetenskapligt område. Samtidigt kom successivt gammal, traditionell folkmedicinsk kunskap att betraktas som vidskeplig och oseriös.

Läkemedelsindustrin kom att utvecklas ur den tyska kemiska industrin mot slutet av 1800-talet. Den hade en strikt farmakologisk syn, nämligen att sjukdomar skulle behandlas med läkemedel (det vill säga kemikalier) som botade symtomen.

När forskarna vid sekelskiftet hade upptäckt antikroppen formulerade nobelpristagaren Paul Ehrlich 1906 teorin om hur denna likt en ”magic bullet” skulle söka upp den sjukliga strukturen och förstöra den. Detta var basen för immunoterapin, och man försökte hitta botande antiserum mot infektionssjukdomarna. Men det var dock inte praktiskt genomförbart, utan Ehrlich såg i stället framtiden i kemoterapin och tog med sig sitt koncept till farmakologin.

Efterkrigstidens läkekonst har präglats av ett högteknologiskt sätt att se på människan. Man har skapat en ”reservdelsmänniska” där mycket kan bytas ut. Det har funnits en tro på att allt starkare och effektivare mediciner ska kunna utrota alla symtom och sjukdomar. Penicillinet var en av hörnstenarna i den moderna medicinen. Men tyvärr har det inte fungerat riktigt som det var tänkt, utan i stället har vi fått ännu fler sjukdomar som dessutom är svårare att rå på.

”Kriget” mot infektioner, cancer, degenerativa och autoimmuna sjukdomar har misslyckats.

Mördarbakterier är resistenta mot antibiotika och kan slå ut en människa på ett par timmar. Bakterier, virus och jästsvampar skapar hela tiden nya sjukdomsvarianter som man måste hitta en bot mot.

Sjukvården har i dag huvudsakligen ett patologiskt synsätt, det vill säga att frånvaro av sjukdom skapar hälsa. Men hälsa är ett mycket vidare begrepp än att bara vara symtomfri, och kommer man inte åt orsaken till ohälsan dyker snart ett nytt, ännu påtagligare symtom upp. (Detta är grunden för Funktionsmedicinen.)

Den syn och uppbyggnad vi har i dagens sjukvård utgår från synsätt som är förankrade i en annan epok.

Det gamla synsättet har en lång tradition som inte längre håller. Resultatet har blivit en mycket dyrbar och kostsam sjukvårdsapparat. De senaste decennierna har vi blivit kulturellt programmerade att förvänta oss snabba kurer för våra sjukdomar med hjälp av piller eller injektioner. Vi tror att vi kan misshandla och missbruka kroppen – att den har oändliga resurser. Men det finns också stora ekonomiska intressen bakom en sjukvård som är uppbyggd enligt det gamla synsättet. Vem vill då ha en förändring?

Det ifrågasättande vi ser nu är ett uppror mot den kontroll och maktfunktion som funnits inom medicinen, där man har övertagit kyrkans gamla allvetande attityd och haft tolkningsföreträde till vad som är sjukt eller friskt.

Jag efterlyser en större ödmjukhet inför vad hälsa egentligen är, samt en djupare respekt för människors individuella behov.

Vi behöver gå ifrån det gamla symtomorienterade synsättet till ett individcentrerat. Sjukvård handlar om förtroende. Man söker bara vård om man tror att man kan bli hjälpt eller om man är i akut nöd, annars väljer man andra alternativ.

Jag anser att problemen inom den västerländska medicinen beror på att det saknas en bakomliggande, fungerande hälsofilosofi och ett långsiktigt perspektiv. Utan en genomtänkt grundfilosofi kan ingenting fungera i längden.

  • Hälsa är tingens naturliga ordning, en positiv egenskap som människan har rätt till om hon lever klokt. Följer människan naturens lagar tillförsäkrar hon sig en sund själ i en sund kropp. Hygieia, hälsans gudinna och dotter till Asklepios, läkekonstens gud


Text ur Kapitel 1. Det nya hälsomedvetandet, ur Den självläkande människan 1999.

.

Dr Sanna Ehdins blogg